Alla inlägg under juli 2010

Av Anders - 9 juli 2010 10:33

nämligen: ORDSPRÅKSBOK


  


Ett ord med många betydelser. Vilket är ditt favoritordspråk?

Kolla in Strandpromenaden och lev efter ditt ordspråk, oavsett vad det är.....





Av Anders - 8 juli 2010 12:20

 har jag haft sedan bloggen öppnade den 20:e juni 2007. Detta är det 890:e inlägget och över 1000 kommer det bli innan den 19:e september. Det har även publicerats 120 kommentarer.


På denna blogg skriver jag inte att pratat med människor om jag inte gjort det. Hittade ett exempel som var intressant på en annan blogg.


http://hd.se/kultur/blogg/2010/07/07/hardsmalta-i-helsingborgs-kulturliv/ - tydligen har Karl Ohlsson pratat med mig. Konstigt, jag har aldrig pratat med honom (vad jag vet!). Kanske har han drömt alltihop, eller? Dessutom har han  gjort många gånger?  


"Och jag har många gånger diskuterat både med herrar Lundström och Bryneholt. Jag har dock aldrig upphört att förvånas över deras verklighetsfrämmande självtillräcklighet och inkompetens. " - intressant att skriva så, när man aldrig har pratats vid, eller?


Någon som vill prata med mig, ring, melja eller skriv ett brev. Jag är tillgänglig, tydligen så mycket att folk tror att de pratar med mig. Utan att ha gjort det och dessutom tycka att man är inkomptent. Intressant...


  

Av Anders - 8 juli 2010 12:00

  


Just det, därför har Helsingborgs stad och kulturnämnden satsat på en internationell gatuteaterfestival www.passage10.nu. Dessutom har 5klövern tagit ställning för en satsning 2011-2012, vilket inte Socialdemokraterna ville göra. Lite synd att de inte ville ge gatuteaterfestivalen långa förutsättningar, synd tycker jag, vad tycker du?


72 dagar kvar till valet och de nationella utspelen duggar tät. Var finns de lokala frågorna och de lokala utspelen? Någon som såg att Kristdemokraterna vill satsa på Grytan-scenen? Läs mer på länken: http://hd.se/ledare/2010/07/05/bygg-ut-grytan-scenen/  Det tycker vi är viktigt, tycker du det också?  


Den 20:e augusti presenterar ALLIANSEN I HELSINGBORG sitt program, vad tror du det kommer att innehålla? Vill du redan idag läsa Kristdemokraternas kommunpolitiska program för 2011-2014, mejla så skickar jag det...


Den 21:e augusti invigs valstugorna i centrala Helsingborg.  Därefter är det full fart till den 19:e september, då vi kommer att skriva historia i Helsingborg....



Av Anders - 7 juli 2010 14:58


Helsingborg, där kulturen får ta plats

 

Genom kulturen får vi alla rötter till vår historia, mening i nuet, visioner för framtiden och möjlighet att ingå i ett sammanhang. Kulturen hjälper oss att bli hela som människor. Helsingborg har ett unikt och speciellt kulturutbud som vi alla ska vara stolta över. Kulturnämnden tillsammans med Stadsteatern och Konserthuset skall vara aktiva och ge helsingborgarna och besökare kvalitativa kulturella upplevelser som ger regional och nationell uppmärksamhet.


Bland annat vill Kristdemokraterna att det under nästa mandatperiod tas fram ett kulturpolitiskt program. Vi tror nämligen att om Helsingborg ska fortsätta utvecklas till Sveriges bästa kulturstad måste ett tydligt och visionärt kulturpolitiskt program tas fram och beslutas i kommunfullmäktige. Detta program ska ange inriktningen för Helsingborgs kulturutbud på 10-20 års sikt.


  




Av Anders - 4 juli 2010 06:40


- Tyvärr uppfattas nog Kristdemokraternas som ett nej-sägar-parti. Jag skulle vilja att det var ett "JA-Hurra!-parti."


Det säger Lennart Koskinen, biskop i Visby stift, i en intervju. Lennart Koskinen och flera andra kända samhällsprofiler har i filmade intervjuer uttalat sig om varför kristdemokraterna behövs i svensk politik. Intervjuerna visades på partiets riksting i Örebro.


Övriga intervjuade är Signhild Anegård-Hansen, företagare och tidigare ordförande för Svenskt näringsliv, Abd al Haqq Kielan, imam och ordförande i Svensk Islamisk Samling,   Kristina Axén Ohlin, fd finansborgarråd i Stockholm, Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt näringsliv, och Sune Olofson, tidigare redaktör för Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt.

Av Anders - 2 juli 2010 11:20


  



Kristdemokraterna har presenterat 13 steg för ett mänskligare Sverige....




  



Kultur är opera och dokusåpa. Hårdrockskonserter och författarträffar. Elfriede Jelinek och Bananer i pyjamas. Underhållande förströelse och outhärdliga provokationer. Ett mänskligare Sverige kräver diskussioner om etik och om vad som är rätt och fel. Sådana samtal kräver ett sammanhang, utan kultur blir det omöjligt. Kultur är en förutsättning för att vi ska kunna ha ett civilis erat samhälle. Därför vill vi se till att Sveriges kulturliv blomstrar.

För att få ett tryggare och mänskligare samhälle behöver vi prata mer om hur vi lever tillsammans. Sådana samtal kräver en känsla av sammanhang, ett sammanhang som skapas och synliggörs av olika sorters kultur. Kulturen ger oss en historisk förankring och verktyg för att möta livets svåra frågor och moraliska avvägningar. Vi får ta del av andras livsvillkor och drömmar. Dessutom handlar kultur om kunskap och om bildning. Utan kultur är ett samhälle varken civiliserat, demokratiskt eller mänskligt. Kultur skapar förståelse för att vi alla är olika, men samtidigt ganska lika.

Det finns de som hävdar att vissa former av kultur är värda mer än andra. Att det som är folkligt också är banalt, att kultur måste vara experimentell och utmanande för att vara meningsfull. Vi tycker att det är en snobbig syn på kultur. Kultur handlar inte bara om balett och konstmuseer. Det handlar också om popmusik, om fotboll, om tidningar, om film. Självklart ska kultur kunna vara både svårtillgänglig och nyskapande, men även bred och populär underhållning är kultur. Vi tycker att det är viktigt att låta alla komma till tals i debatten, och att det är bra om så många som möjligt är kulturkonsumenter.

Kulturen frodas bäst bland de människor som utgör dess kärna. Därför ska kulturen i mindre utsträckning styras av beslut uppifrån. Politikens uppgift är att ge kulturen möjlighet att växa fritt – både på amatörnivå och på professionell nivå. Det handlar om att ge rimliga ekonomiska villkor och fria händer att använda resurserna på bästa sätt.

Det är också nödvändigt att vara långsiktig. Kristdemokraterna vill förvalta arvet av tankar, värderingar och idéer som lämnats till oss från tidigare generationer. Religiösa samfund är viktiga bärare av kultur och värderingar. Här finns kulturella yttringar i många olika former och historiska byggnader att vårda. Arkiv, bibliotek och museer har ett särskilt ansvar för att bevara kulturarvet. De måste få tillräckligt med resurser för att klara denna uppgift.

Vi vill också slå ett slag för barnkulturen. Kulturen måste få en plats i skolans vardag, den kan inte bestå av tillfälliga evenemang utan koppling till den övriga verksamheten. Därför vill Kristdemokraterna att satsningen ”Skapande skola” ska gälla alla barn och elever i förskola och grundskola. Dessutom ska tillgång till skolbibliotek vara en självklarhet. 



Av Anders - 1 juli 2010 19:39

Tal av Göran Hägglund i samband med öppnande av kristdemokraternas riksting i Örebro den 1 juli 2010.


Kära vänner,


Välkomna till Örebro! Här firar man att det just i år, just i Örebro är 200 år sedan den franske marsalken Jean-Baptiste Bernadotte utsågs till svensk tronföljare. Men vad gäller firande har vi förstås alla fått vårt lystmäte i och med kronprinsessan Victorias bröllop. Där kunde vi sannerligen tala om folkfest! Det var kunglig servis till försäljning, det var blågula mazariner, det var prinsesstårtor överallt. Och så var det förstås en av de ståtligaste vigslar vi sett på länge. Närmare bestämt sedan vår kung gifte sig. Och som det brukar heta: inte ett öga var torrt. Ett vanligtvis kylslaget Sverige upplevde yra och rörelse om vartannat.

Jag vet inte om ni sett alla de mätningar om monarkins ställning som gjorts de senaste veckorna. Sifo levererade en sådan förra måndagen, precis efter prinsessbröllopet. Kristdemokrater är de mest positiva av alla. Inte mindre än 96 procent av oss är för monarkin! Jag tror inte det är en tillfällighet. Vi är partiet som ser andra värden än materiella. Bland dessa ser vi också sådant som identitetsskapande institutioner och av traditioner. Av sådana osynliga men viktiga värden som håller ihop samhället. Sådana som monarkin uttrycker. Ska samhällsgemenskapen hålla ihop behövs samlande symboler som signalerar kontinuitet och samhörighet – över alla gränser: sociala, ekonomiska, geografiska och även de rent tidsliga. Monarkin är en länk mellan oss och vår historia. Den är också en samlande kraft över partipolitikens gräl och konflikter. Den påminner om att det finns något mer än partipolitikens dagliga fäktande. Och det är viktigt att komma ihåg, inte minst nu inför den förestående valrörelsen.

Kära örebroare,
Sveriges regering är en av Europas absolut bästa. Det vet jag, för det finns det papper på. Andra europeiska länder vrider sig i plågor efter finanskrisen. Men genomgång efter genomgång på internationell nivå visar att Sveriges avviker på ett positivt sätt. Vi har också skakats om. Krisen påverkar människor som blir arbetslösa. Många enskilda personer drabbas. Effekterna påverkar förutsättningarna för kommuner och landsting. Men i varje internationell jämförelse står Sveriges offentliga finanser starka och krisens effekter har begränsats. Det var inte självklart att vi – trots allt - skulle klara oss så väl som vi gjort. Minns vad oppositionen sa. Mer insatser. Större satsningar. Snabbare åtgärder. Extra allt för pengar som inte fanns. Om oppositionen fått styra? Hur hade det gått då? Hade Sverige tillhört skaran av länder som nu frenetiskt behövt värja sig från långivares krav? Som Spanien, Grekland, Portugal och Storbritannien. Stora nedskärningar, lönestopp, sänkta pensioner och mycket annat.  När vi sågs i Västerås för ett år sedan refererade jag till Peter Doyle från Internationella valutafonden IMF.


I spetsen för en delegation i Sverige hade han gett omdömet att Sverige hade genomfört väl avvägda åtgärder. Och man betonade att oppositionens förslag skulle innebära stora risker för svensk ekonomi.
”Det är svårt att se vad man hade kunnat göra bättre” sa han om alliansregeringens åtgärder då. För någon månad sedan var Peter Doyle återigen i Stockholm. Och jag vill inte kalla en hedersman för papegoja… Men han fick faktiskt ungefär samma fråga igen. Om han kunde komma på något som Sverige kunde ha gjort bättre, och svaret blev: ”Jag tror faktiskt att svaret är nej, trots att det har varit en enorm ekonomisk chock.”

Kära vänner,
Man kunde tro att frågan om fastighetsskatten i kombination med förmögenhetsskatt på småhus skulle vara ett avslutat kapitel. Efter att vi kristdemokrater tog frågan till väljarna 2006 och de tydligt sa vad de tyckte. Men icke så. Av någon obegriplig anledning tycks vänstern fast besluten att slåss för orättfärdiga skatter på hus och hem. Ett oförutsägbart och avskytt system ska tillbaka efter 2010 om vänstern får som den vill! Jag vill berätta om ett äldre par i Mona Sahlins hemkommun Nacka. Paret bor i ett hus som har ett högt taxeringsvärde men hushållsinkomsten är normal. De berättar att de inte kommer att kunna bo kvar om vänsterns förslag blir verklighet. Deras skatt på boendet kommer att öka med mer än 1.500 kronor per månad. Är detta mänsklig politik? Är det anständigt att vanligt folk ska riskera att drabbas på detta sätt? Jag tycker inte det. Jag tycker svenska folket förtjänar bättre än så. Och det får man med en fortsatt alliansregering. Och om någon trodde att miljöpartiet skiljde ut sig i det avseendet… Minns det cyniska beskedet från den ekonomisk-politiska företrädaren på frågan om vad folk skulle göra om de inte har råd att betala skatten på sitt boende: ”Har man en dyr villa, även om man köpte den för mycket lägre pris, så har man också en möjlighet att ta lån på sitt hus. Man har ju ett kapital som ligger i botten och som är en tillgång som man sedan kan sälja eller ta lån på.”. En häpen reporter frågar: ”Så du menar att det är rimligt att ta lån på sin fastighet, eller till och med sälja den, för att kunna betala en fastighetsskatt?”. ”Man har den möjligheten om man vill,” blev svaret. Vi har hört det förut. Jag minns det. Det var förre socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm. De får väl låna pengar, var också hans besked till de hushåll som höll på att pressas sönder av skattetrycket. Hur var det nu Göran Persson sa? ”Den som är satt i skuld är icke fri”… Mina vänner. Det är vår uppgift att avslöja vänsterns lömska planer mot människors trygga boenden. Vänstern vill återinföra ett slumpartat och orättfärdigt system. Det är vår uppgift att förhindra detta!

Kristdemokrater! Vi tycker att pensionärerna ska komma först när det finns ytterligare utrymme för skattesänkningar. Många har jobbat och slitit hela sina liv, och alla ska ha en ekonomiskt anständig tillvaro också på äldre dar. Under den här mandatperioden har vi sänkt skatten för pensionärerna två gånger. Och den första januari tas det tredje steget. Det är tre kristdemokratiska händelser. Det hade inte hänt utan oss. Och vi kommer fortsätta att värna pensionärerna. Låt oss påminna andra om att vi  är deras parti!

Vård och omsorg är en av de viktigaste politiska frågorna när svenska folket säger sitt. När det gäller tillgängligheten på läkemedel kan jag nu meddela att det nu tillkommit drygt 6.500 nya platser där man kan köpa receptfria läkemedel. Hoppsan, där kom två till… Branschen räknar med 150 nya riktiga apotek innan året är slut. Redan första året. Tillgängligheten ökar. Servicenivån höjs. Bemötandet förbättras. Liksom även när det gäller vårdköerna. De har kortats dramatiskt. Varför? För att vi sätter patienterna och inte systemen i centrum. Vi har infört vårdval i Sverige. Finns det något bättre sätt att placera patienten i centrum? Jag tror inte det.  Finns det något mer framgångsrikt sätt att ge vårdpersonal utvecklingsmöjligheter? Göra själva vården mer kostnadseffektiv och innovativ? Jag tror inte det heller. Netto 181 nya vårdcentraler. En ökning med hela 19%! På mindre än fyra år har vi genomfört mer än vad socialdemokraterna ens kunde fantisera om under tolv år. Vi har förbättrat patientsäkerheten. Vi har genomdrivit en historisk psykiatrireform. Vi har genomfört en efterlängtad tandvårdsreform och vi har lagt den politiska grunden för EU:s patientrörlighetsdirektiv. Och gissa vad, den pinfärska statistik som inom kort publiceras gör det svårt att beskriva vårt arbete med att korta vårdköerna som något annat än en succé. Oavsett vad vänstern desperat påstår. Som ni vet lanserade vi september 2008 den så kallade kömiljarden för att sätta press på landstingen att korta köerna. Om det gjort skillnad? Jovars, det får man säga… Antalet personer väntar längre än nittio dagar har sjunkit från nästan 130 000 till färre än 50 000. En minskning med 63 procent. Fantastiskt, eller hur? Märkligt nog är det inte så att de som misslyckats under tolv tidigare år direkt hurrar över vår framgång. Nej, man ägnar energin åt att insinuera att det är fuffens på gång. Låt mig därför få reda ut det här ordentligt. Jag tror nämligen att det här är viktigt för valrörelsedebatten. När vi presenterade kömiljarden var det en innovation. Vi gjorde en överenskommelse med SKL om ett första år.  Vi meddelade att vi efter ett år skulle justera i ljuset av vad vi lärt oss. Vi lärde oss att landsting anpassade sig. Åstadkom snabba och stora förbättringar. Men vi såg också det som inte var önskvärt.  Att patienter i så kallad patientvald väntan ökade kraftigt i vissa landsting. Som planerat såg vi över regelverket inför 2010. Numera kräver vi att också frivilligt väntande räknas in. Det är klok politik. Det handlar om ett prestigelöst prövande i takt med att lärdomar dras. Så justerar vi, finkalibrerar och går vidare i arbetet för bästa möjliga resultat. Det finns mycket av legitim patientvald väntan. Goda skäl till att en operation inte är lämplig just nu. Till exempel att en läkemedelsbehandling måste avslutas innan operation är tillrådigt. Men även om alla som nu ingår i patientvald väntan räknas in … vi räknar extremt försiktigt … då blir förbättringen sedan kömiljardens lansering ändå hela femtiosju procent!  Det här är kalla – eller kanske man ska säga varma – fakta i målet. Det är i sig ett starkt skäl för att ge oss förtroendet att fortsätta för patienternas bästa!

Men fakta är som bekant inte socialdemokraternas bästa vän. Ylva Johansson, som utgör någon slags galjonsfigur för oppositionen - eller ska vi säga galonfigur eftersom all relevant fakta rinner av henne – hon hävdar att kömiljarden inte haft någon effekt. Därför har socialdemokraterna lovat att avskaffa den. Det var under hennes tid i regeringsställning ingen ens hade en susning om hur många som väntade på vård. Man brydde sig inte. Men ibland blir verkligheten för mycket till och med för partidisciplinerade socialdemokrater… När Dagens Medicin ställde  en fråga till alla de socialdemokratiska landstingsråden blev rubriken: S-landstingsråd gillar kömiljarden. Bra! Det gör vi också!

Kristdemokrater, Jag vill fortsätta arbetet för att vården ska vara tillgänglig när den behövs. Det finns fler områden att bearbeta. Akutmottagningarna är en svag länk i den svenska sjukvården. Det är hög tid att ta itu med detta. Jag är säker på att om jag bad er att berätta, så skulle jag få en mängd redogörelser om otaliga väntetimmar på akutmottagningar. Egna eller anhörigas. Väntan timme efter timme, ofta under smärta och oro. Utan att förstå varför inget händer, utan begripliga besked. Samarbete kommer att krävas med landstingen och professionens företrädare. Men precis som när det gäller väntan till operationer är detta i första hand inte en ekonomisk fråga. Det handlar främst om fokus och organisation. Om att kombinera vilja och kunnande. Det finns en rad goda exempel på hur man kan lyckas. Men allt för många upplever att det inte fungerar alls. Därför, mina vänner, vill jag om vi får väljarnas förtroende ta vårdgarantin vidare. Ingen ska behöva vänta längre än fyra timmar på akuten!

Kära vänner, vad är det för politisk utveckling vi kan se framför oss? Jo, vi ser endera av två saker. Antingen att kristdemokraterna driver svensk regeringspolitik vidare i riktning mot valfrihet, välfärd och utrymme för det personliga ansvaret. Eller att en slags okänd rödgrön dimma drar in över oss. Den halvt reformerade kommunisten Lars Ohly har hjälpt oss att se konturerna av vad det handlar om. Han vill helt enkelt återsocialisera. Han avslöjar tankemönster och tankemonster. Han tänker sig att den sjukvård som nu växer och frodas i mångfaldens tecken åter ska inkorporeras i det offentliga. Han vill skapa en slags inverterad kömiljard. Han vill ge pengar till de landsting som motarbetar nya aktörer i vården. Alltså extra medel till det landsting som väljer en dyrare och sämre väg än mångfaldens. Och i så fall lär det ju behövas extra resurser… Det vi ser är inte vackert. Värk, smärta och förtvivlan återkommer i samma takt som Lars Ohly återkallar de långa vårdköerna. Landets vårdpersonal ska återigen skjutsas in hos monopolarbetsgivare. Löneutvecklingen bromsas i en kvinnodominerad sektor. Möjligheterna att starta eget upphör och konformismen breder ut sig. De kallar sig inte längre kommunister. Men politikens innehåll är i mycket densamma. Men jag är ändå säker på att vi kommer att få uppleva något annat. Att svenskarna går till valbåsen i höst med ett stort ”aldrig i livet” skrivet i pannan!

Kamrater, Vi kristdemokrater kämpar för ett mänskligare Sverige. Där arbete och familj inte sätts i motsatsställning. Ett samhälle kan inte reduceras till en arbetsmarknad. Även om nyliberaler och socialister försöker. Ett samhälle består av flera delar, där arbetet både har ett ekonomiskt och moraliskt värde. Och där sådant som familj, kultur och religion har sin plats. Regeringens arbetslinje är en grundförutsättning för trygghet och välfärd. En av regeringens huvuduppgifter kommer fortsatt att vara att fler ska kunna ha ett jobb att gå till. Men kanske finns det skäl att stryka under att det goda samhället, det som vi strävar efter, också måste rymma mer. För där måste också den livskraft finnas som alstras i det fungerande civila samhället. Den som handlar om de långsiktiga relationernas betydelse. Låt oss kalla det en relationslinje. En som uppmärksammar vårt samhälles alla fällor, murar och vallgravar för de långa, fasta och kärleksfulla relationerna. De relationer som får människor att utvecklas till trygga, ansvarsfulla och solidariska personer. De relationer, mellan mor och dotter, farfar och sonson, livslånga vänner, grannar i hembygd och kvarter och, naturligtvis, framför allt, relationen mellan föräldrarna som alltid är det viktigaste, allra mest för de allra minsta. Dessa långvariga, ofta nog så besvärliga relationer att upprätthålla, utgör det civila samhällets egentliga styrka. Det är inte olika offentliga insatser som är det sammanhållande kittet utan enskilda människors vilja och förmåga till kärlek. Det mänskliga Sverige är det där dessa värden får plats. Där allt inte bara handlar om det materiella, snabba och lättköpta. Relationer till andra spelar en roll för vår egen förmåga att se oss själva i andra.

Jag tror att alla egentligen vill ha långsiktiga relationer. Men svårigheterna finns överallt i vårt moderna samhälle. Vi lever till exempel i ett klimat där budskapet i media och populärkultur är ett och detsamma: att alla relationer snabbt ska kunna bytas ut mot något annat. Att det bästa alltid är att vara socialt rörlig och leta efter något bättre. Uppbrottet som princip hyllas i så gott som all nöjeslitteratur. Tiden är en annan modern svårighet. Vi slits sönder mellan arbete och familjeliv. Ofta ska stressade föräldrar hinna slussa sina barn mellan skola, fritidsaktiviteter och hemmet. Liberala individualister till höger och vänster kan vrida och vända på det hur mycket de vill, men ju flyktigare en relation är, desto mindre bidrar den till mänsklig utveckling. Någonstans i kedjan, långt borta, anar man att ett samhälle med dåliga relationer inte bara orsakas av, utan också orsakar en fel slags individualism. I dagens Sverige finns både kulturella och praktiska påfrestningar på vårt relationsliv. Långsiktighet och tålamod ifrågasätts och tiden krymper allteftersom arbetskraven höjs. Det är i det perspektivet en relationslinje har sitt berättigande. Sida vid sida med arbetslinjen. Inte som en idag färdigutmejslad politik – vi ska vara försiktiga med sådana anspråk – men åtminstone som en diskussionsgrund.

Vänner, Vi har en bra och väl fungerande offentlig sektor i Sverige. Men den är obalanserad. Den lämnar medborgaren i en svagare position än de myndigheter som har till uppgift att tjäna. Vi kan alla lätt känna igen olika exempel: Det är Försäkringskassan som inte betalar ut ersättning i tid. Det är nämnden som inte handlägger bygglovet så snabbt som situationen kräver. Det är kommunen som inte ordnar en förskoleplats trots barnomsorgsgarantin. Och så vidare. Vanliga medborgare har omedelbara rättsliga skyldigheter mot myndigheter. Men myndigheternas skyldigheter mot medborgarna, de har i princip glömts bort av oss politiker. Vilket är märkligt, för vår uppgift som folkvalda är att vara lojala mot medborgarna, inte mot systemen. Ska någon företräda människor mot systemen så är det väl vi politiker. Vi har fått en snedvriden ansvarskultur i Sverige och den tycker jag att vi kristdemokrater ska ta och rätta till. I kommunerna har vi drivit kravet på tjänstegarantier. Den logiken bör vi kunna föra vidare fullt ut. Ett principiellt grundkrav från oss bör vara att myndigheter och inte bara medborgare ska kunna göras ersättningsskyldiga. De som får vänta på förskoleplats eller bygglov ska få ekonomisk ersättning. Ansvar måste kunna utkrävas överallt. Inte bara av enskilda. Även byråkrater och myndighetschefer måste få klart för sig att nonchalans och slarv har konsekvenser. Och att myndighetskorridorer inte är någon frizon för oansvarigt beteende. Jag tror att ersättningsskyldighet för myndigheter skulle göra beslutsfattare mer försiktiga att överösa andra med lagar och förordningar när de själva måste svara upp mot medborgarnas krav. Det är när den känslan sätter sig som vi har åstadkommit en kulturförändring. Och det ska vi!

Mina vänner, Till det här rikstinget har partistyrelsen lagt fram tre propositioner som är tänkta att föra vår politik vidare. En heter ”Välfärd och kvalitet för alla”, arbetet har letts av Maria Larsson. Den handlar – tro det eller ej - om just Välfärd och kvalitet för alla. Det absolut viktigaste för oss är att välfärden fungerar på riktigt. Och då menar jag att den inte bara fungerar på papperet utan att den faktiskt inte har några luckor och revor. Sånt som leder till att människor far illa. Vi ser till de verkliga levande människornas bästa, inte till systemen. Ofta är det brister i kvaliteten som leder till att medborgare inte får den service som de ska kunna förvänta sig. Då är det vår uppgift som politiker att ta reda på hur det kan förbättras. Vi är de som ska lägga ut de långsiktiga linjerna och sätta de riktiga prioriteringarna och det är vad Marias arbete handlar om.

Vänner, Det andra propositionsarbetet, som Mats Odell har lett, heter ”Trygghet och tillväxt”. Det anger riktningen för att också i fortsättningen säkra svenskt välstånd. Det gör vi inte med mindre än att vi bedriver en ekonomisk politik som gör Sverige konkurrenskraftigt. Det är arbete och entreprenörskap som ytterst tryggar välfärden. Och förstås, stabila och ansvarsfullt skötta statsfinanser. Men låt oss även på det här området se bortom det materiella. Företag är livsnödvändiga för ett samhälle. För ekonomin och för jobben. Men privat företagsamhet är också mer. Det handlar om något mänskligt. Att få starta och driva ett eget företag handlar sällan enbart om en vilja att tjäna pengar. För de allra flesta handlar det om att man verkligen vill göra något helt eget. Man vill förverkliga en idé man har. Få utlopp för sin kreativitet och arbetsglädje. Det perspektivet måste finnas med i alliansens vision av det goda samhället: Visionen av företagsamheten som inte bara en samhällelig nyttighet som ska främjas för ekonomins skull, utan för sin egen skull.

Kristdemokrater, Var drar vi våra gränser? Vi är det parti som mest hårdnackat försvarat gränsen för rätt och fel i politiken. Men det finns en annan gräns vi måste vara vaksamma på. Gränsen för politiken själv.
Och det är temat för den tredje propositionen som har tagits fram under Stefan Attefalls ledning. ”Från den stora staten till det starka samhället.” Ibland kan vi höra företrädare i den allmänna debatten avslöja en omedveten - eller möjligen medveten – felsyn när det gäller samhället. Man sätter likhetstecken mellan det offentliga och samhället. Det är inte en kristdemokratisk syn. Samhället omfattar det offentliga. Men långt ifrån bara det. I vårt Sverige är samhället oändligt mycket större än det offentliga. Samhället är också scoutrörelsen, Frälsningsarmén, bridgeklubben, rollspelsföreningen, fotbollsklubben, pensionärsorganisationen. Och så vidare. Här går en skiljelinje i politiskt tänkande. I vissa liberala riktningar finns endast individer och det offentliga. Hos socialister existerar bara kollektiv och det offentliga. Men i vårt tänkande finns personer, naturliga gemenskaper – det civila samhället – och det offentliga. Vi ser det offentliga som komplement till det civila samhället. Inte tvärtom. Vi vill stärka det ideella sektorn som erbjuder nätverk som är omistliga för sammanhållningen också i Sverige på 2000-talet. Som erbjuder trygghet och sammanhang. Delaktighet och välfärd. Har vi för mycket av idealitet i dagens Sverige? För starka sociala nätverk? Har vi fyllt kvoten för människa-till-människa-insatser?
Nej. Förstås inte… Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte har avdragsrätt för gåvor till ideella sektorn. Det är solklart att en sådan möjlighet skulle vara en kraftfull vitamininjektion för frivilligverksamhet. Det, mina vänner, är värt att kämpa för!

Idrottsvänner, Just nu pågår som alla vet fotbolls-VM. En idrottslig höjdpunkt som enligt den svenska konstitutionen infaller varje valår. Man kunde tänka sig att ett nytt lag kvalificerade sig, ett rödgrönt lag fyllt med stora förhoppningar. Man har försökt kopiera mästarnas försäsongsträning, men ännu utan andra resultat än att oddsen försämras dramatiskt. Det har varit svårartade bråk innan man kommit överens om laguppställningen. Lagledaren ville stänga av några spelare som prompt ville springa till vänster om den vänstra sidlinjen, det vill säga utanför planen, men ägarna tvingade henne att ta in dem i laget. I laget finns många stabila bänknötare. Väl inspelade i systemet men möjligen i avsaknad av kreativitet. Mer som trupper på formationsuppvisning än ett fotbollslag. Ett problem för lagledningen är att det bara finns vänsteryttrar till förfogande. Miljöpartisterna som tidigare var allroundspelare har omskolats. Hela mittfältet lämnas öppet för motståndarna. Ett annat problem är att det rödgröna laget helt underkänner idén med ett försvar…I straffområdet saknar dom helt genomtänkt linje. Vänsteryttern Ohly vill bilda mur så snart chansen yppar sig. Många, ja faktiskt alla, är specialister på fasta – man kan faktiskt tala om permanenta situationer. Den finns en viss osäkerhet i laget. Man måste hela tiden bevaka – inte bara motståndarna – utan också de egna för att undvika ständiga självmål. En styrka hos laget är att man förfinat filmningar närmast till fulländning. Man kastar sig teatraliskt i gräset och skriker hjärtskärande ”nedrustning av välfärden”, ”högerregering”, ”orättvisa” eller ”stupstock” och hoppas domaren ska döma till deras fördel. De miljöpartistiska och vänsterpartistiska spelarna har en egenhet som är besvärande. Det är att de går hem i halvtid. De har generell matchtidsförkortning. Och vill att det ska gälla alla. Vänner, Jag tycker att vi ger dem alla inte bara förkortning av arbetstiden. Vi ger dom helt ledigt. För nu när vi har sett deras spelidé och laguppställning…visst känns det som öppet mål?


Rikstingsdeltagare, Vänstern drivs av en fundamental tes som säger att allt är politik. Det är en i grunden totalitär syn, för i den finns inga givna gränser för vad politiker ska få bestämma om. Det är en syn som är fullkomligt främmande för oss kristdemokrater, och av flera skäl. För det första är vår tradition den naturrättsliga, den som erkänner en grundläggande rätt för människan som ligger djupare än politiska trender. För det andra tror vi att politikens uppgift är att understödja när det behövs, inte att styra i onödan. För det tredje tror vi att det civila samhället, det som är utanför stat och marknad, är den kraft som driver det politiska livet och inte tvärtom. Det är sådant vi inte viker ifrån. Sådant som definierar oss som ett frihetsparti. Men vi ska också vara ärliga mot oss själva. Vi är inte ofelbara. Vi har också, som andra, drivits att gå mot målet med fel medel. Även vi har haft en övertro på politik. Även vi har sett politikens makt att reglera och subventionera som enda svaren på olika samhällsproblem. Även vi har förväxlat samhällsengagemang med lagstiftning. Hela nittonhundratalet har varit ett politikens århundrade. Det har präglats av klarsynta reformister men tyvärr också av ideologiska dogmatiker och samhällsomdanare. Och under efterkrigstiden drogs många med i den sortens välfärdsideologi som handlade om att hitta ständigt nya små problem som skulle fixas och rättas till av insiktsfulla ingenjörer. Och naturligtvis har det varit nödvändigt med många angelägna reformer. Men alla dessa små subventioner, alla dessa nya små förbud och förhållningsregler, har de varit nödvändiga? Allt har varit i bästa välmening. Men logiken i sådana processer slår ofta fel. Det samlade resultatet växer fram till något helt annat än vad vi strävar efter. Varje stöd och subvention kräver lite, lite till av hushållens ekonomier. Varje reglering minskar den samlade rörelsefriheten i samhället lite, lite till. I båda fallen är det civila samhällets syresättning man kramar åt. Vi förordar ingen vilda-västern-ordning. Inte anarki. Men min önskan är att kristdemokraterna ska vara en slags politikens gränspoliser. Som ifrågasätter nya regleringar och nya påfund för att styra människors liv. När politiken rår om det mesta i tillvaron skapas en skillnad mellan de som lever sina liv i politikens värld och de som inte gör det. En skillnad mellan de som bestämmer hur andra ska leva sina liv och de som ska foga sig därefter.

I höstas tog jag fighten med åsiktsproffsen. Det blev ett väldigt liv. Ja, eller snarare det blev liv på alla de som brukar föra liv, de som är vana att höras. Och inte minst de som annars brukar hylla provokationer.
Ett av många exempel är den kulturjournalist som skrev på sin blogg att han skulle tala mig tillrätta inför en debatt vi hade. Alltså förklara att han minsann inte alls var en sån som mästrade och visste bäst…
Och alldeles nyligen gjorde Dagens Nyheters kulturredaktion en notis där man recenserade min Spotifylista. En lista över låtar som jag gillar. Man var inte alls nöjd. Redaktionen hade räknat antalet manliga och kvinnliga artister på listan och funnit att den inte var genuscertifierad – det var fler män än kvinnor! Notisen publicerades i på ett uppslag i DN där andelen manliga skribenter – by the way – var 80%! Med risk för att ge DN:s kulturredaktion den slutliga hjärtklappningen, låt mig här säga orden verklighetens folk. Vilka de är? Ja, till exempel sådana som inte könskontrollerar Spotifylistor. För de lever inte liv där varje millimeter av tillvaron är politik. Det här berör temat för den tredje propositionen som läggs fram på det här rikstinget. För den handlar just om hur stor del av våra liv politiken ska ta. Ska den driva oss att kvotera låtlistor eller ska vi lyssna på musiken i stället? Ska den driva oss att höja skatten för att få råd att subventionera eller ska vi låta resurserna stanna i det civila samhället? Ska den driva oss att ängsligt se till vad som är politiskt korrekt eller ska vi låta folk fatta beslut själva vid sina köksbord?

Vänner, På tal om köksbord: Under hösten bestämde jag mig för att åka runt i Sverige på en köksbordsturné och besöka människor i deras hem. Jag besökte Semire och hennes familj i Södertälje, Harriet och Lars i Storvik, Kristina och Bengt i Delsbo, Andreas och hans barn Axel och Elsa i Borlänge, bröderna Ali och Amer i Hjulsta. Jag samtalade med Gunilla och Wilhelm som har en gård utanför Linköping, med Linda och Tommy i Hökerum och med Pernille som bor nära Enköping. Spännande samtal. Jag har lyssnat på vad människor haft att säga. Jag har jag bara blivit mer övertygad om att det är viktigt att vi politiker inte fastnar i våra korridorer utan alltid har vårt riktiga jag ute i verkligheten.

Vänner, Vänsterns hunger efter att få bestämma över hur folk ska leva sina liv blir allt starkare. Vi är de som sätter emot. Vi är de som värnar parets diskussion över köksbordet utan att beskäftigt mästra vad de kommer fram till. Vi är de som vid varje föreslagen skattehöjning frågar oss om inte resurserna istället borde vara kvar i hushållskassan. Och, viktigast av allt, vi är de som ska befria familjen. Vi ska sänka idén om att politiker vet bättre än människor själva när det gäller fördelningen av föräldraledigheten. Vi ska bereda väg för det Sverige där föräldrar är föräldrar på sina egna villkor och inte på genuspedagogernas eller nationalekonomernas. Den fria familjen, det är den där föräldrarna kan forma sin tid med barnen precis som de vill. Där de kan välja fritt, efter alla de tusentals unika situationer som går att tänka sig. Överallt där det behövs ska vi kristdemokrater freda människor från politiska dumheter: från krångliga regler, kvotering, orimliga fastighetsskatter, system som gör det omöjligt att bygga upp ett eget sparande. Det är frihetsprinciper i praktiken, där de märks, och som också ger trygghet. Men man ska också kunna vara trygg i sin själva livsföring, i att slippa bli politiskt övervakad och tillrättalagd, slippa få varje åtbörd illvilligt tolkad och klandrad. Och sedan tycker jag att Dagens Nyheters kultursida har gjorde oss en tjänst genom att avslöja min egen Spotify-skandal. Därmed har man klargjort skillnaden är mellan oss och åsiktseliten. Vi är de som faktiskt lyssnar på musiken. Det tycker jag är en tydlig och vacker sammanfattning av oss kristdemokrater.

Kära vänner, Det är ingen klyscha att säga att det här är ett ödesval. Det är ett ödesval. Vinner vi valet handlar det om en milstolpe i svensk politisk historia. Dels kommer det vara ett kvitto på att den tid definitivt är över då borgerliga regeringar var små undantag i en socialdemokratisk enpartistat. Men framför allt kommer Sverige bli bättre. Våra reformfrön kommer att ha grott och växt så pass att det svenska samhällslandskapet kommer att ha förändrats på riktigt. De små kärnor av valfrihet vi planterat under de här åren kommer att ha brutit igenom betongen och växt till ekar, orubbliga för vänstervindar. Goda förändringar tar tid och det måste våra få ta. Då kommer vi att få se en stor vacker trädgårdstomt. Små skott av familjefrihet, av tryggt eget sparande, av reellt personligt ansvar och solidaritet, kommer att ha blommat ut till sprakande svenska självklarheter som bara en apart socialdemokrat skulle komma på tanken att klippa ned. Tanken på att föräldrar inte skulle få bestämma själva, eller att allas pengar egentligen tillhör staten, kommer vara lika välkomna som kvicksilver i marken. Eftersom ni känner mig förlåter ni mig om jag inte kan låta bli att också se framför mig fyra rödgröna trädgårdstomtar.
Vänsterns Sverige, som varit ömsom betong, ömsom djungel, kommer definitivt att ha omvandlats. Istället får vi en plats där olikheter växer sida vid sida, där omgivningen är skapad och anpassad efter hur människor faktiskt vill ha det. Där vi alla vårdar och sköter våra egna och gemensamma delar och där vi alla kan glädjas och vara stolta över den färggranna helheten. Om det handlar valet 2010.

När jag mötte många av er tidigare i vintras på kommundagarna var det en sak jag ville understryka apropå vår förnyelse. Att det inte bara handlade om innehållet men också attityden. Att vi till medmänsklighet också lägger stridbarhet. De närmaste elva veckorna mer än någonsin. Nu går vi ut i Sverige och tar strid för det vi tror på. Sedan ses vi igen, på den stora kristdemokratiska fest som heter valseger 2010! För ett mänskligare Sverige!

Göran Hägglund



  


Rösta på Kristdemokraterna den 19:e september....

Presentation


Anders Lundström

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29 30
31
<<< Juli 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards